Därför smälter Arktis is så snabbt

Arktis vita, snötäckta is håller på att försvinna under sommarhalvåret till förmån för mörkt, öppet hav. Det får konsekvenser för hela jordklotet.

Just i dagarna når isen runt nordpolen sin lägsta nivå för året. Och troligen sin lägsta nivå på tusentals år. I början av denna vecka bredde istäcket ut sig över 4,14 miljoner kvadratkilometer. Så litet har det inte varit sedan satelliterna började mäta för 29 år sedan.

Det är en minskning med över en miljon kvadratkilometer - nästan en femtedel - sedan förra minimirekordet: 5,32 miljoner i september år 2005.

Om avsmältningen fortsätter i samma takt är hela sommarisen borta om högst fem till tio år. Det är långt tidigare än FN:s klimatpanel IPCC har förutsett.

Tidigare har klimatpanelen sagt att sommarisen i Arktis kan försvinna i slutet av detta sekel. Men i vintras publicerades en artikel i tidskriften Geophysical Research Letters. Forskare i USA och Kanada har kört de vanliga klimatmodellerna med speciellt fokus på Arktis is. De kom fram till att sommarisen mycket väl kan vara borta redan år 2040. Det ansågs då som en mycket dramatisk nyhet.

Men hur stämmer de resultaten med verkligheten? Den avsmältning som pågår just nu är ju ännu snabbare än modeller visar. Med nuvarande takt blir Arktis isfritt på sommaren redan om fem till tio år eller ännu snabbare, inte till år 2040.

Mark Serezze är chef för USA:s
nationella center för snö- och isforskning i Colorado. Han är säker på sin sak:

- Modellerna är för slöa. De underskattar uppvärmningen i Arktis. Avsmältningen är för stor och för ihållande för att bara bero på naturliga variationer, säger Mark Serezze.

Den naturliga variationen finns självklart med i bilden. Cirkulationen i haven förändras enligt rytmiska mönster, förklarar han.

- Det har också kommit pulser av varmt vatten in från Atlanten, och det är en process som vi inte förstår.

Troligen handlar det om en kombination av mänskliga utsläpp och naturlig variation, tror Mark Serezze.

- Isen förtunnas av den pågående uppvärmningen. Så kommer en naturlig variation och ger den sista kicken. I efterhand kommer vi nog att säga att en tröskel passerades år 2007. Albedoeffekten får smältningen att lägga in en högre växel, och därmed försvinner isen mycket snabbt.

Den viktigaste orsaken till att uppvärmningen av Arktis går så väldigt snabbt kallas alltså för albedoeffekten. Vem som helst kan testa albedoeffekten, genom att gå ut i starkt solljus iklädd först vita kläder och sedan svarta.

De svarta kläderna känns mycket varmare. Det beror på att den svarta färgen absorberar solens strålar, medan de vita kläderna reflekterar - kastar tillbaka - en stor del av solstrålarna.

Det är precis samma skillnad mellan vit, snötäckt is och mörkt, öppet hav. Den vita snön har mycket högt albedo, omkring åttio eller nittio procent. Det mörka havsvattnet har däremot ett mycket lågt albedo, bara omkring tio eller tjugo procent. Snötäcket kastar tillbaka solljuset, medan havsvattnet suger åt sig solens värme.

- Albedot för snö och is kan vara 5-10 gånger högre än för havet. Så när isen drar sig tillbaka absorberar havet 5-10 gånger mer värme. Det här skapar en förstärkande effekt, havet blir varmare, och det minskar sannolikheten för att isen ska komma tillbaka, förklarar Mark Serezze.

Albedoeffekten har störst betydelse i själva Arktis eftersom området har varit snötäckt fram till nu. Den innebär att uppvärmningen nära nordpolen går mer än dubbelt så snabbt som i resten av världen.

Hittills beräknar forskarna att jorden har värmts upp cirka 0,7 grader sedan det senaste seklet, till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Men Arktis har värmts upp mycket snabbare, ungefär en grad bara sedan 1980.

Under de närmaste hundra åren kommer jorden att värmas upp med mellan 1,1 och 6,4 grader, enligt FN:s klimatpanel. Men i Arktis handlar det om betydligt mer: mellan 2 och 9 grader.

Det får många konsekvenser för djurliv och ursprungsbefolkning. Många har säkert hört talas om isbjörnarnas mörka framtidsprognos när sommarisen försvinner. Uppemot sextio procent av arten kan vara borta till år 2050, och i slutet av seklet kan isbjörnen i värsta fall vara helt utrotad.

Ursprungsbefolkningarna i Arktis kommer inte längre att kunna leva sitt traditionella liv med hundslädar och jakt.

Det är ju trist när jordens djurliv utarmas. Och visst är det sorgligt att uråldriga fångstkulturer försvinner, och med dem stora mängder mänsklig kunskap.

Men Arktis befolkning kan ekonomiskt få det bättre i ett mildare klimat. Och rederinäringen ser entusiastiskt fram emot möjligheten att lägga nya fartygsrutter tvärs över Arktiska oceanen.

Det stora problemet är inte lokala förändringar i Arktis. Det är att Arktis i högsta grad påverkar hela jordens klimat.

Om isen i Arktis smälter och havet absorberar mera värme, får hela jordklotet ta emot totalt sett mer energi från solen. Det höjer hela den pågående globala uppvärmningen ytterligare ett stycke. Framför allt påverkas regioner som ligger nära Arktis, som Skandinavien och tundran i norra Sibiren och Kanada.

Det leder till en liknande men svagare albedoförändring när mörka barrträd invaderar den ljusare tundran.

Dessutom påverkar Arktis uppvärmning de havsströmmar som driver hela jordens klimat. En viktig motor för dessa strömmar är att kallt, salt och tungt ytvatten vid Arktis sjunker ner i havsdjupen. När vattnet i Arktis blir varmare, mindre salt och lättare till följd av att isen smälter, kan dessa flöden stanna av. Det bromsar i sin tur de varma strömmarna som går från tropikerna och upp till nordvästra Europa.

En konsekvens av sådana förändrade strömmar är att havet inte längre kan transportera ned så mycket koldioxid i havsdjupet. I stället blir koldioxiden kvar i atmosfären och förstärker växthuseffekten ännu mer.

En annan konsekvens är att bland annat Sverige kan få upp mindre värme från tropikerna. Men det skulle knappast bli kall- are än i dag, åtminstone inte de närmaste hundra åren. Samtliga klimatmodeller visar att den sammanlagda effekten för Västeuropa ändå är ett varmare klimat, även om man räknar med en bromsande Golfström.

Frågan är också hur unikt det är med årets rekord. När kunde vanliga fartyg senast passera genom Nordvästpassagen? Och när var Arktis lika isfritt som vi nu kan vänta om ett antal somrar?

Hundraprocentigt säkert kan forskarna bara uttala sig för de 29 år som moderna satelliter har varit uppe och fotograferat istäcket. Men det finns data från äldre satelliter från 1972, och det finns loggböcker från framför allt ryska fartyg från hela 1900-talet.

- Det står mycket klart att årets istäcke är mindre än någon gång under denna period, säger Mark Serezze.

När det gäller äldre perioder är osäkerheten stor - och ju längre tillbaka i tiden, desto större osäkerhet. Olika forskare har något olika uppfattning.

Mark Serezze tror att det var under en kort period för 125.000 år sedan. Perioden kallas för eem och varade en kort tid före den senaste istiden. Möjligen, säger han, kan isen ha krympt väsentligt under en kort period för 6.000 tusen år sedan, efter den senaste istiden.

Henk Brinkhus har lett en forskargrupp som har borrat i havssediment nära den geografiska nordpolen. Med hjälp av alger och kemiska variationer har de kunnat avgöra hur temperaturen har växlat. Han tror också att senaste gången skepp kunde segla i Nordvästpassagen var för 125.000 år sedan. (Om det hade funnits några skepp vid den tiden, vilket det inte gjorde; på sin höjd färdades människor med flottar och trästockar.)

Kate Moran vid Rhode Island-universitetet är också en av världens ledande experter på Arktis tidigare klimat. Hon berättar om helt nya data:

- En av forskarna i vår expedition har sammanställt nya resultat som tyder på att det fleråriga istäcket växte till för 13 miljoner år sedan. Sedan dess har isen nog legat kvar, säger Kate Moran.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=695859]