Ontologi

Ontologi

Ontologi är inom filosofin (och även inom antropologin och inom andra besläktade vetenskaper) namnet på läran om hur världen eller tingen är beskaffade, deras väsensbetingade drag - läran om det varande.

Ordet ontologi kommer av grekiskans on, genitiv ontos "varande" och logia "lära", av logos "ord".

En grundläggande del av ontologin är att försöka beskriva vilka egenskaper som ligger ett tings natur (väsen), och vilka som är accidenser. Om ett ting saknar en av de egenskaper som ligger i dess natur så kallas det att tinget har en ontologisk privation, dvs det är utan en del av sitt vara. En ontologisk privation innebär inte att föremålet upphör att vara vad det är i ontolgisk mening, utan endast att det är i avsaknad av detta något. T.ex. har en blind människa en ontologisk privation i det att syn är en del av människans natur, men den personen upphör inte att vara av naturen människa p.g.a. det.

Ontologin utgår i regel från att varat kan indelas i olika nivåer. Man utgår i dessa resonemang från statusarna abstrakter, substanser och egenskaper, och ibland även tid. Detta har en parallell i Bertrand Russells typteori. En annan viktig fråga inom ontologin är att utröna skillnaden mellan varat och det varande. Ontologin och dess begrepp är viktig i bestämmandet och definitionen av väsen och av fiktioner.


Existens av olika slag. En viktig uppgift för ontologin är, att utröna på vilket sätt olika typer av ting existerar. Man utgår då från att allt varande kan delas in i olika kategorier, och man söker förstå vad existensen innebär för ting av olika slag. Man söker också vägar att skilja mellan det verkliga och det fiktiva. Den indelning som nu föreslås är följande fyra kategorier: 1: fysiska föremål. 2: psykiska ting som själar och förnimmelser. 3: abstrakta ting som tal och geometriska former. 4: fenomen vid varseblivningens gränser.

Elementärt är att de fysiska föremålen gärna tillerkänns existens på grund av varaktigheten i våra förnimmelser av dem. De uppfattas lika av olika vittnen vid olika tidpunkter, och dessa vittnen kan bekräfta varandra. Som motexempel kan vi säga att drömmens föremål har svagare krav på existens, just för att de inte bekräftas lika regelbundet.

Fysiska föremål kan också få sin existens bekräftad för att vi förnimmer dem med olika sinnesorgan. Jag ser ett körsbär. Jag kan också höra det om jag slänger det mot fönsterrutan. Jag känner det om jag trycker det mot pannan och jag smakar det om jag äter upp det. Sinnenas vittnesbörd uppfattas av förnuftet som att de stämmer överens. Allt pekar på samma körsbär som vi därför gärna tillerkänner verklighet.

Atomer är också fysiska föremål men har likväl en annan ontologisk status. I många hundra år var ju deras existens bara en teori. Men under de senaste hundra åren har atomerna kommit allt närmare inom räckhåll för våra sinnesförnimmelser. Nu kan de utsättas för något som liknar fotografering. Det går också att manipulera enskilda atomer. Och många är väl numera redo att räkna deras existens som (nästan) lika säker som körsbärens. Det är just atomernas avstånd till våra sinnesförnimmelser som är den springande punkten. Atomernas problem är att de inte är direkt åtkomliga för sinnena, utan bara indirekt, genom att man tillfogar resonomang och slutsatser till våra förnimmelser.


De själsliga tingens existens. Det är tydligt att vi härleder de fysiska tingens verklighet från våra sinnesförnimmelser. Om vi inte hade förnimmelserna skulle vi knappast tro på föremålen. Det är vidare tydligt att det är förnimmelsernas regelbundenhet, det är invarianser i strömmen av upplevelser, som får oss att tro på varaktiga fysiska föremål.

Förnimmelser är, med andra ord, de psykiska ting som ligger till grund för de fysiska tingens anspråk på verklighet. Av det skälet skulle man kunna se förnimmelsernas existens som ännu säkrare än de fysiska föremålens existens. De stenar som ligger i botten på pyramiden har den säkraste ställningen, för att använda bildspråk.

Alltsedan Decartes har många känt att tankar och förnimmelser på något sätt är säkrare än fysiska ting. När Decartes med avsikt sökte tvivla på allt, kom han fram till att den egna tankens existens var det som bäst stod emot tvivlets alla angrepp.


Existera på sitt eget sätt. När fysiska föremål existerar betyder det att de är knutna till bestämda platser i rumtiden. Om en apelsin ligger på en viss plats i rumtiden så kan inte en tennisboll (utan problem) ockupera samma område. Fysiska föremål kan tränga ut varandra eller förstöra varandra om de söker få samma plats. Men om vi i stället betraktar två matematiska tal, nämligen 27 och 32, inses lätt att deras existens är av ett annat slag, att de till exempel inte har några problem med lokalisering i rumtiden, och inte riskerar att tränga bort varandra.

En annan olikhet är att talen 27 och 32 existerar oberoende av om vi förnimmer dem, eller ens tänker på dem. Deras existens vilar i att de är möjliga i de naturliga talens rike. Det finns säkerligen (stora) tal som ingen människa har tänkt på någonsin. Men deras existens blir inte mindre för det.

Fysiska föremål däremot är beroende av att förnimmas. Och bristen på förnimmelser av ett påstått föremål ger oss, i vissa fall, goda skäl att inte tro på dess existens. "Just nu ligger en blå katt som är tio meter lång och vilar på Vita Husets gräsmatta." Det är just den konsekventa bristen på tillhörande sinnesförnimmelser som får oss att tvivla på existensen av en sådan katt.

Som sammanfattning kan sägas, att varje typ av ting existerar på sitt eget sätt. Apelsiner har ett sätt att finnas och tal har ett annat sätt.

Vid varseblivningens gränser. Det uppstår en del ontologiska frågor på grund av att mänsklig varseblivning har begränsad räckvidd. Det finns till exempel ljud som vi inte kan höra, för att de är för djupa, har för lång våglängd. Men elefanter kan höra och kommunicera med dessa ljud, eftersom deras hörsel är annorlunda. De flesta skulle väl säga att dessa ljud existerar, inte bara som vågrörelser i fysikens mening, utan som upplevelser, d v s som ljud, i elefanternas mentala värld. Vi står då inför ett exempel på att vi kan erkänna existensen hos ett fenomen som vi inte förmår uppfatta. Vi kan, i vissa fall, skänka hög ontologisk status åt fenomen som ligger utanför den mänskliga varseblivningens räckvidd. En så "vidsynt" uppfattning kan vi ha just för att vi tänker på begränsningen hos våra sinnesorgan, och erkänner att världen kan vara större än vår varseblivning.

Även strängteorin ger upphov till ontologiska funderingar. Enligt klassisk partikelfysik är materiens minsta byggstenar att betrakta som punktpartiklar, d v s partiklar av nollstorlek. Men strängteorin har i stället små ringformade strängar som sin minsta byggsten. Och ringarna har storlek, låt vara ofattbart liten. Det ontologiska problemet uppkommer emedan det är osäkert om vetenskaplig observation någonsin kan betrakta ting av så oerhörd litenhet. I värsta fall är teorin för alltid oprövbar, och strängarnas existens för alltid höljd i dunkel. Ett ontologiskt frågetecken står vid strängteorin. Och vi vet inte om det ska försvinna.

Det ontologiska gudsbeviset, ett argument som söker påvisa Guds existens genom en reflexion av gudsbegreppets innehåll. Guds existens är enligt detta argument logiskt eller begreppsligt nödvändig. Om man skulle anta att Gud inte existerade, skulle man enligt argumentets förespråkare kunna härleda en motsägelse.

Den förste kände förespråkaren av ett ontologiskt gudsbevis var Anselm av Canterbury. Enligt denne är Gud "det om vilket inget större kan tänkas". Om man då antog att Gud inte existerade, skulle man kunna tänka sig ett objekt som var precis som Gud, förutom att detta existerade. Men då vore detta nya objekt större än Gud, eftersom det existerar i verkligheten. Alltså kan man tänka sig något större än Gud. Men Gud var ju det största tänkbara. Vi har härlett en motsägelse ur påståendet att Gud inte existerar. Alltså måste Gud existera.

Det ontologiska gudsbeviset kritiserades av bl.a. Immanuel Kant, som menade att det var fel att betrakta existens som ett predikat, d.v.s. något som man kan lägga till vårt begrepp om ett objekt. Varianter av någontings existens från dess begrepp. Men samtidigt har argumentet haft flera försvarare, bl.a. Alvin Plantinga.